...
Denna våren har varit hektisk och stressande. Jag har inte haft tid att tänka på mycket. Jag har heller inte hunnit sakna mycket. Jag har däremot hunnit uppskatta det som jag faktiskt har. Jag fullkomligt älskar min stora familj. Jag uppskattar mina riktiga vänner så fantastikt mycket och jag har det till det stora hela så mycket bättre än många andra.
Men igår sköljde en våg av saknad över mig. Antar att det är ngn form av åldersnoja. Jag blir 25 om en vecka.
Hur har livet artat sig? När vi gick i nian fick vi skriva ett brev till oss själva som vi skulle läsa om tio år. Där hade vi skrivit vad vi trodde vi gjorde och hade gjort om tio år. Alltså när vi fyller 26. Jag är inte där på långa vägar. Jag var helt säker på att jag skulle ha träffat ngn och haft ett långt förhållande bakom mig tillsammans med honom. Helst en polis. Vi skulle vänta vårt första barn och jag skulle ha ett jobb jag trivdes med. Jag är ju en "Svensson" i den meningen. Ingen karriärist - en "familjemänniska".
Nja...däremot har jag vänner som är där. All lycka till dem ♥
För tillfället finns det inte ens någon som jag är intresserad av. Faktum är att jag lyckas stöta bort killarna som ger mig komplimanger. Har inte känt mig redo för sånt, eller ja, redo och redo. Inte beredd på att ge ngt av mig kanske - har inte haft tid till det. Så det lär dröja ett tag. För jag orkar inte leta heller. Nu ska jag satsa på mig själv. Och skjuta undan alla tankar på att "det börjar bli dags". Även om jag fattat att farmor och min familj undrar...
De får undra ett tag till.
Kommentarer
Trackback
