Det är vanligare än man tror
För ett par år sen hände en grej där jag och en kollega satte dit en riktigt sjuk jävel. Det blev rättegång och grejer. Upplevelsen var skärrande, men vi kom undan lindrigt i jämförelse med andra tjejer. Ändå satte det sig på psyket - vad hade hänt om vi inte gjort som vi gjorde, eller om vi var ensamma? Det var en vanlig vardag.
Igår var det lönehelg. Jag kom hem närmare halv tre med vagnen. Det är som upplagt för överfall. Ensam tjej i klackar, halt och svårt att gå på grund av det. Jag gick av en hållplats längre bort. Det är mer upplyst där. Många fler än jag gick av vagnen, men det var bara jag som vek av ner till mitt område. Och en till.
Jag bor ganska långt ner på gården. Man brukar normalt gå av på hållplatsen innan när man bor där. Mannen bakom mig viker aldrig av vid någon port och jag börjar ana oråd. Jag tittar på honom då och då för att han ska fatta att jag sett honom. Men jag gissar att han tror att jag är berusad. Jag snabbar mig till min port, men märker att han är mycket närmare nu.
Jag sätter nyckeln i låset. Känner att han står nära, nästan så han sniffar mig i nacken. Så jäkla hemskt! Jag vet att han inte är någon granne. Jag vänder mig snabbt om och skriker till. Jag är så förvånad över vilken stark röst jag har och jag tror han reagerar på hur skärpt jag är.
"Vad fan tror du att du håller på med?!" skriker jag. Två gånger.
Han ryggar tillbaka och mumlar något. Jag frågar vad han säger och hör att "jag ska också in i den uppgången".
"Du, det där tror jag inte det minsta på!" ropar jag medan han springer iväg. Öppnar dörren och springer snabbt in, dörren låser sig och jag springer in i min lägenhet. Vågar inte tända någon lampa. Så fruktansvärt skakis. Ringer Lollo och märker att jag hulkar. Gråter när chocken kommer över mig.
Jag är så glad att han blev rädd. Vågar inte tänka på vad som hade hänt om han inte blivit skrämd. Sjuka jävel!
Ska man anmäla sånt?
Jag är så glad att jag var nykter!
Men det är svårt att få bort minnet av honom så nära mig. Som om han sniffade mig i nacken. Så jävla vidrigt! Så fruktansvärt obehagligt!
Kunde inte sova på ett par timmar inatt. Sen gjorde jag det. Vaknade klockan nio och började gråta. Huvudvärken blev ett faktum och jag inser att jag måste bearbeta det den här gången, inte ignorera mina rädslor, känslor och hur det påverkat mig psykiskt. Förbannade jävla människa!
Nu är det jag som köper försvarsspray med färg. Nästa gång åker han dit..!
Kommentarer
Postat av: Nette
Men usch så fruktansvärt obehagligt. Tänker ofta att jag ska löpträna när sönerna simtränar men slingan går längs Säveån och är ganska ödslig och mörk så här års så jag vågar inte. Skrämmande att jag ens tänker så. Stor kram!
Trackback
