De lär sig alltid för sent
När jag var 16 träffade jag en kille som var 19. Jag minns att mamma reagerade på åldersskillnaden. Haha, japp - tre år..! Vem visste vem han var egentligen? Han bodde med sin fina familj i Hovås. Jag kommer inte ihåg hur vi började träffas, men vi gjorde lite roliga grejer ihop ändå. Istället för nians "bal" spenderade jag, Alexandra, Terese och Rebecca en regnig kväll i Delsjön. Vi hade paddlat kajak med hans vänner och han ville att jag skulle stanna över natten i tältet. Jag ville inte det, så han paddlade med in till stranden igen. Han var snäll.
Åh, jag minns den promenaden till spårvagnen med mina fina tjejer ♥ hur allt plaskade omkring oss och vi var alldeles leriga om skorna och kläderna. Men vi var glada ändå =) Längtar ibland tillbaka, till då allt var så sorglöst!
Jag hängde mycket vid Delsjön den sommaren. En gång åkte vi ut till en stuga i Härryda och sov över ett gäng. De spelades gitarr, lagades mat och allt var rätt bra. Han pratade portugisiska, hade många vänner ikring sig och runt om i världen, kändes det som. Jag tror han rest iväg och bott i andra länder under flera år. Pluggat o jobbat. Sånt jag aldrig skulle våga göra.
Idag fick jag ett meddelande ifrån honom. En kille jag inte hört av på evigheter, en som jag näst intill glömt bort. En som jag inte minns varför jag slutade träffa. När jag tänker på det så tror jag att det var magkänslan som jag hade lyssnat på. Han bad om ursäkt. För hur han betedde sig för så många år sedan. Varför minns jag inte?
Och varför lär sig alltid killarna för sent? Mig ska man hålla hårt i, man kan inte komma i efterhand. Särskilt inte om man varit elak mot mig.
Ska nog förresten träffa Herr Gårman i veckan. Onsdag tror jag. Det är dags att gå vidare och inte fortsätta hoppas på det som varit, det som kanske kanske kanske kunde bli. För kanske håller inte i längden. Måste bara övertyga hjärtat. Du har för stor del där, fortfarande.
Kommentarer
Trackback
