emelieholmberg

---

På Nyhetsmorgon imorse tog de upp hur det ligger till ang. försäljningen av antidepressiva medel. Försäljningen har alltså ökat ordentligt det senaste och det är mest unga tjejer som får det utskrivet.

Alltså tonåringar!

Jag känner själv att jag kanske hade behövt be om tabletter förra året, men jag red ut stormen för jag hoppades så att livet skulle bli enklare. Jag gillade ju mitt liv, det mesta i det iaf. Jag hade aldrig en önskan att inte fortsätta. Jag mådde bara obeskrivligt och fruktansvärt dåligt. Jag talade aldrig riktigt om det med mina nära, det var bara några underbara kollgor som fick höra, och kom med saker som jag behövde höra.

Självklart tror jag på att folk som mår dåligt i första hand ska be att få tala med någon. Men jag är inte en person som vill dela med mig av allt som känns kass och jag vill inte behöva vara den som kontaktar någon för att återuppleva mina sorger som jag försöker ta mig ifrån. Det är ju inte särskilt lockande. Ibland vet man inte ens varför man mår som man gör.

Jag mådde aldrig dåligt under högstadiet, mina låga perioder började yttra sig under sista terminen på gymnasiet. Studenten var en pina, för att inte tala om balen - jag ville inte gå. Gjorde det ändå, för att hålla uppe en fasad.

Har kraven blivit högre på högstadieeleverna idag?
Eller har de vuxna blivit sämre på att upptäcka de som mår dåligt?

Jag tror att man måste våga att ta upp frågan i alla skolor. Och vara tydliga med information om vad man kan få hjälp med. Var man kan få hjälpen. Kuratorn är kanske inte alltid den mest lockande - men då ska man veta vad ungdomsmottagningen kan hjälpa till med. Det kanske känns bättre eftersom de, kanske i större utsträckning, har koll på ungdomar och vad som händer i kroppen, med vänner och skolan. De får höra om det så ofta. Det handlar inte bara om kondomer och gynundersökningar. Det handlar faktiskt väldigt sällan om sex.

Särskilt måste pekas på att det är så vanligt att må dåligt. Man är inte ensam om det.
Även om det känns så.

---