Fula gubbar


Jag känner nog att jag är en ganska orädd person. Aldrig tidigare har jag tyckt det varit obehagligt att gå själv om kvällarna, varken i stan eller hemma i Floda på den tiden man missat nattbussen och fick traska ända från station och hem, eller när man strosat på friggagatan eller heden på väg hem till kompisar. Även om man gått ensam. Jag vill inte påstå att jag är rädd nu heller, men jag är mycket vaksam.

Vad jag tycker är allra mest obehagligt är alkoholister.
(jag riktigt ser framför mig hur ni nu höjer på ögonbrynen, för de brukar väl ändå inte göra någon förnär.. värre är det med våldtäktsmän och mördare) - Men helt ärligt, när såg du en mördare sist? Du vet inte om det förrän något händer.

Jag tycker alkoholister, eller påverkade människor över lag, är fruktansvärt obehagliga. Även, som idag, mitt på dagen. På en fullpackad spårvagn på vägen hem. Hur mycket folk som helst och det var inte så att han hotade någon eller så. Men han fanns där. Och var påverkad. Det liksom räckte. Troligtvis fanns det mer i den kroppen än bara alkohol.

Han varvade svenska med engelska och sjöng låtar, både "love is all you need" och en klatchig 90-talslåt som jag inte kan namnet på. Han välsignade folk som satt runt honom och däremellan kom han med kommentarer om att han ville se alla tjejer nakna och vad han kunde tänkas göra med dem (oss).

Hela tiden stod jag med ryggen mot honom så jag slapp se hans ansikte. Men kalla kårar gick över min rygg.

Stort tack till spårvagnsföraren som sa till honom och fick honom att lugna ner sig.

Jag var rätt skakig när jag gick av vagnen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0