emelieholmberg

Har hela dagen idag insett att hösten är på gång - och så också vardagen för så väldigt många, själv hoppas jag att mitt tempo ska få avta och att även jag ska komma in i något slags rytm. Men jag insåg också att rytmen hade varit trevlig att dela med någon annan. Att vakna med en annan människa, äta frukost, dela tankar, gå promenader, sitta i en bekväm tystnad och bara vara, ha en axel att somna mot till filmen, att handla tillsammans med, som ensam kan vara så tråkigt!

Jag är kär i kärleken, det har jag alltid varit och har haft svårt för att definera vad som är på riktigt och vad som mitt hjärta formar så min hjärna tror. Jag har sällan någon aning, men ett par ggr har det känts äkta, men så när dessa funderingar spökar i min hjärna vet jag varken ut eller in, bu eller bä.  

Nu när jag bor ensam och verkligheten börjar komma ikapp mig efter ett antal intensiva månader inser jag att jag saknar något, någon.. Men jag kan samtidigt inte för mitt liv förstå mig på mig själv. Vad gör man då?

-------------------------------------------------------
There´s always someone out there who'll be there for you..There´s always someone out there who will care for you, there´s always someone out there who´ll be true, true, true.......

Varför kan jag inte ha ett klart beslut? Varför är jag alltid så förvirrad? Varför funkar det inte bara på alla plan?