emelieholmberg

Ni vet när man känner sig rätt okej med tillvaron och det funkar, man har dolt det man inte tycker om. Så får man ett upplyftande samtal. Man är rätt bra ändå. Ja, men de komplex man har är kanske inte så farliga faktiskt. Det kanske tillomed är jäkligt fint. Då kommer de - de ofrivilliga tårarna. Varför? Man blir lycklig, men drar ändå förjävliga parareller - "varför har jag då ingen som tycker om mig för det hela tiden hos mig?" "varför är jag ensam?" Jag vill bli så jäkla kär så jag får fjärilar i magen, så man klarar allt utan minsta ansträngning för att allt är så himla bra. Livet är underbart och ingenting kan gå fel. Allt ordnar sig för jag är så otroligt lycklig.